Guide du Monde
Känner att jag är helt lyrisk över Wander. Det börjar med nåt trist alfapetspel som är astrist men som alla spelar som dårar, sen går det vidare till typ samma spel fast på svenska men fortfarande lika tråkigt men alla är ändå helt hooked, sen kommer drawme som är askul men ingen spelar, nu är det Wander som är hett och gud vad jag hoppas att nå fler än dom knäppa koreanerna håller på med det där.
Lite gulligt ändå med folk som frågar om man känner till deras land (Sydkorea) och om man har varit på en night club någon gång. Fina små saker.
Hade nån tjej från New York också som inte sa så mycket (hade en muffin som profilbild) och bara skickade en bild på sina säckiga jeans och inte så moderiktiga skor med teten "Why not." Ja säg det.
Men just nu guidar jag en algerisk tjej som pluggar i Paris, det har varit en fantastisk vecka. Höjdpunkten nåddes i tisdags då jag skickade en bild på mig och D när jag slickar honom på kinden. Hm ja. Hon tyckte det såg kul ut iaf. Idag är vår sista dag och det känns ju lite trist. Ville ju visa henne Trädgårn och sånt men har istället mest varit sjuk. Hade ju kunnat skaka fram något mer spännande från i tisdags, men nej.
Nu ska vi byta Spotifyspellistor med varandra (hoppas jag, det verkade lite oklart i sammanhanget om hon hade Spotify), min tanke var att jag skickar en med låtar på svenska och hon en med låtar på franska, men hon sa att hon inte lyssnade på så mycket fransk musik. Jag har iaf toolat upp mig med Familjen, Jonathan Johansson, Kent, Den Svenska Björnstammen, Johan Heltne, Just D, Nationalteatern, Ebba Grön, Eldkvarn, Monica Zetterlund och andra fina örhängen. Tänkte mig att vi skulle ha en väldigt fin stund där hon får gissa vad varje låt handlar om, den tanken gav jag upp någonstans när jag klev över 4-timmarsstrecket.
Internet är så himla fint ibland.
Lite gulligt ändå med folk som frågar om man känner till deras land (Sydkorea) och om man har varit på en night club någon gång. Fina små saker.
Hade nån tjej från New York också som inte sa så mycket (hade en muffin som profilbild) och bara skickade en bild på sina säckiga jeans och inte så moderiktiga skor med teten "Why not." Ja säg det.
Men just nu guidar jag en algerisk tjej som pluggar i Paris, det har varit en fantastisk vecka. Höjdpunkten nåddes i tisdags då jag skickade en bild på mig och D när jag slickar honom på kinden. Hm ja. Hon tyckte det såg kul ut iaf. Idag är vår sista dag och det känns ju lite trist. Ville ju visa henne Trädgårn och sånt men har istället mest varit sjuk. Hade ju kunnat skaka fram något mer spännande från i tisdags, men nej.
Nu ska vi byta Spotifyspellistor med varandra (hoppas jag, det verkade lite oklart i sammanhanget om hon hade Spotify), min tanke var att jag skickar en med låtar på svenska och hon en med låtar på franska, men hon sa att hon inte lyssnade på så mycket fransk musik. Jag har iaf toolat upp mig med Familjen, Jonathan Johansson, Kent, Den Svenska Björnstammen, Johan Heltne, Just D, Nationalteatern, Ebba Grön, Eldkvarn, Monica Zetterlund och andra fina örhängen. Tänkte mig att vi skulle ha en väldigt fin stund där hon får gissa vad varje låt handlar om, den tanken gav jag upp någonstans när jag klev över 4-timmarsstrecket.
Internet är så himla fint ibland.
Lite ADHD, lite Aladdin, lite Nolan Porter, lite vin, lite så
Min koncentrationsförmåga som alltid varit rätt dålig är nere på ett all time low just nu. Kan inte koncentrera mig på något/någon längre än i ett par minuter och känner mig så rastlös samtidigt som jag inte vill göra någonting.
Jo jag har en sån fruktansvärd nu-eller-aldrig-känsla över nästa vecka och det känns som nu, det är nu det gäller, sista chansen, men sen känns det som att det kan bli ett sånt antiklimax, eller så blir det ingenting, eller så blir det sämre. Nä aldrig kan det bli bra. Det gör ont i bröstet och i själen och jag känner mig nostalgisk över typ fem helt olika livsskeden samtidigt. Förra sommaren, förra våren, förrförra året, fyra år sen, allt har liksom varit bra på nåt sätt samtidigt som det aldrig varit perfekt. En naiv jakt på något som inte finns, det enda jag vet är att det blir nog aldrig som jag vill.
Och just nu är alla i Berlin (och Spanien) hela tiden och jag vill åka dit och vara där jämnt, inte ha någon biljett hem. Ja det är lätt ett ställe(n) som jag skulle kunna tänka mig att bo i. Tillsammans med typ varenda annan stad i världen förutom en, för det är en man inte kan fly i. Man måste fly. Måste bort. Iväg till något som inte är som det är nu. Jag vet inte alls.
Det finns så många människor som jag vill visa, men jag vet liksom inte exakt vad det är jag ska visa. Som om dom skulle bry sig? Som om det skulle bli annorlunda? Jag tänker att jag inte bryr mig om vad andra tycker, det är bara ett fåtal människor som jag öht känner något behov av att vara något inför, och dom har jag inget behov av att vara något som jag inte är. Men resten vill jag vara något jag inte är inför samtidigt som jag skiter i det. Jaha? Okej.
Och vissa saker känns så jobbiga att jag tänker att jag vill berätta men allt känns bara dumt för jag är dum och världen är för orättvis för att det någonsin skulle bli bra. Istället är jag tyst och tänker att det går nog bra. Nästa vecka. Eller nästa sommar. Eller nästa år. Det är så hemligt fast jag har berättat för en hel drös men det är ingen som förstår. Eller jo alla förstår nog för det är ju sånt livet går ut på. Bara det att jag ska falla på mållinjen varje gång, förtränga det och försöka igen. Jag är för korkad för att se såren som byggs upp inuti.
Tänker ibland att jag vill vara riktigt jävla elak och berätta allt jag vet om vissa bara för att jag kan och bara för att dom förtjänar det. Men istället låter jag bli och går och gör något annat istället.
Var inte ledsen Nolan Porter.
Nu ska jag fly verkligheten lite till.
Jo jag har en sån fruktansvärd nu-eller-aldrig-känsla över nästa vecka och det känns som nu, det är nu det gäller, sista chansen, men sen känns det som att det kan bli ett sånt antiklimax, eller så blir det ingenting, eller så blir det sämre. Nä aldrig kan det bli bra. Det gör ont i bröstet och i själen och jag känner mig nostalgisk över typ fem helt olika livsskeden samtidigt. Förra sommaren, förra våren, förrförra året, fyra år sen, allt har liksom varit bra på nåt sätt samtidigt som det aldrig varit perfekt. En naiv jakt på något som inte finns, det enda jag vet är att det blir nog aldrig som jag vill.
Och just nu är alla i Berlin (och Spanien) hela tiden och jag vill åka dit och vara där jämnt, inte ha någon biljett hem. Ja det är lätt ett ställe(n) som jag skulle kunna tänka mig att bo i. Tillsammans med typ varenda annan stad i världen förutom en, för det är en man inte kan fly i. Man måste fly. Måste bort. Iväg till något som inte är som det är nu. Jag vet inte alls.
Det finns så många människor som jag vill visa, men jag vet liksom inte exakt vad det är jag ska visa. Som om dom skulle bry sig? Som om det skulle bli annorlunda? Jag tänker att jag inte bryr mig om vad andra tycker, det är bara ett fåtal människor som jag öht känner något behov av att vara något inför, och dom har jag inget behov av att vara något som jag inte är. Men resten vill jag vara något jag inte är inför samtidigt som jag skiter i det. Jaha? Okej.
Och vissa saker känns så jobbiga att jag tänker att jag vill berätta men allt känns bara dumt för jag är dum och världen är för orättvis för att det någonsin skulle bli bra. Istället är jag tyst och tänker att det går nog bra. Nästa vecka. Eller nästa sommar. Eller nästa år. Det är så hemligt fast jag har berättat för en hel drös men det är ingen som förstår. Eller jo alla förstår nog för det är ju sånt livet går ut på. Bara det att jag ska falla på mållinjen varje gång, förtränga det och försöka igen. Jag är för korkad för att se såren som byggs upp inuti.
Tänker ibland att jag vill vara riktigt jävla elak och berätta allt jag vet om vissa bara för att jag kan och bara för att dom förtjänar det. Men istället låter jag bli och går och gör något annat istället.
Var inte ledsen Nolan Porter.
Nu ska jag fly verkligheten lite till.
En vaniljdröm
Tar verkligen det här med att drömma till en ny nivå just nu känner jag. I natt när jag försökte somna började jag drömma att jag försökte somna någon annanstans och började drömma på det stället. Sen vaknade jag ur den drömmen och försökte somna om, sen vaknade jag ur fejk-drömmen till vaket tillstånd och kände mig rätt så... ja jag vet inte.
Många drömmar senaste veckan har kretsat kring att jag försökt somna på andra ställen och börjat drömma i drömmarna. Fullt normalt antagligen, är väl sånt som händer alla tänker jag.
Äter ost, dricker brandy och roar mig med Wander. Först fick jag en sydkorean som såg sådär åt helvete tråkig ut, hela hans aura andades tristess men jag lyckades byta och fick nån tjej från Paris. Fick först like panik och ba jaha vad skriver man nu då? Sen kom vi fram till att vi båda gillade ost och bra musik så blev det soft igen. Sen skulle hon ut och rulla hatt (trodde jag) men var tillbaks två timmar senare och berättade att hon ätit pizza. Jaha liksom. Strax innan det hade vi berättat om vad vi gjorde och jag ba drog vad jag jobbade med och att jag har fri tillgång till handkräm osv. Hon kantrade med att hon pluggade juridik på någon flashig skola och sen räknade hon upp alla ställen hon varit på; ja det var en herrans massa och min kontring med Berlin och ett gäng gamla Sovjetstater stod sig rätt slätt för att uttrycka det milt.
Körde en till person och fick nån kakdåre från Brooklyn som ännu inte sagt något. Skickade iaf en bild på lite ost.
Ja, jag vet inte alls vad jag har skrivit om i dom senaste styckena. Låt oss enas kring att jag varit hemma sjuk idag, okej? Okej. Nästa vecka är det derby och det känns som alltid att liksom nu är det nu eller aldrig, den här gången måste alla verkligen dö osv. Det känns kul men samtidigt så galet mycket ångest. Måste smita tidigare från jobbet för att hinna bli aspackad innan fem, men det har jag ju klarat av utan problem tidigare så jag känner ingen oro inför detta faktum den här gången. Mental notering: Måste ta med mig en sjuk mängd Underberg. Måste komma ihåg att pilla ner detta i kalsongerna eller annat mysigt ställe i tid. HEJ.
Många drömmar senaste veckan har kretsat kring att jag försökt somna på andra ställen och börjat drömma i drömmarna. Fullt normalt antagligen, är väl sånt som händer alla tänker jag.
Äter ost, dricker brandy och roar mig med Wander. Först fick jag en sydkorean som såg sådär åt helvete tråkig ut, hela hans aura andades tristess men jag lyckades byta och fick nån tjej från Paris. Fick först like panik och ba jaha vad skriver man nu då? Sen kom vi fram till att vi båda gillade ost och bra musik så blev det soft igen. Sen skulle hon ut och rulla hatt (trodde jag) men var tillbaks två timmar senare och berättade att hon ätit pizza. Jaha liksom. Strax innan det hade vi berättat om vad vi gjorde och jag ba drog vad jag jobbade med och att jag har fri tillgång till handkräm osv. Hon kantrade med att hon pluggade juridik på någon flashig skola och sen räknade hon upp alla ställen hon varit på; ja det var en herrans massa och min kontring med Berlin och ett gäng gamla Sovjetstater stod sig rätt slätt för att uttrycka det milt.
Körde en till person och fick nån kakdåre från Brooklyn som ännu inte sagt något. Skickade iaf en bild på lite ost.
Ja, jag vet inte alls vad jag har skrivit om i dom senaste styckena. Låt oss enas kring att jag varit hemma sjuk idag, okej? Okej. Nästa vecka är det derby och det känns som alltid att liksom nu är det nu eller aldrig, den här gången måste alla verkligen dö osv. Det känns kul men samtidigt så galet mycket ångest. Måste smita tidigare från jobbet för att hinna bli aspackad innan fem, men det har jag ju klarat av utan problem tidigare så jag känner ingen oro inför detta faktum den här gången. Mental notering: Måste ta med mig en sjuk mängd Underberg. Måste komma ihåg att pilla ner detta i kalsongerna eller annat mysigt ställe i tid. HEJ.
Mach spaß
Jaha har drömt mardrömmar tre nätter i rad, det är rätt osoft. Vart tog harmonin vägen? Sen snorar jag som en annan efterbliven unge från dagis. Jaja det är väl så det ska vara nu, tårar blandat med snor i hela sängen, kanske släpper till helgen eller nåt. Nä men känns riktigt osoft i halsen, kanske är pollen också? Var ju bara en tidsfråga innan den skulle kicka in. Räknar med laktos- och glutenintolerans inom en femårsperiod och längre fram kanske elöverkänslighet? Orka ha en muppig åkomma när man kan ha alla.
Gott med öl ikväll. Eller menar fotboll såklart. Måste börja spela på matcherna igen känner jag.
Gott med öl ikväll. Eller menar fotboll såklart. Måste börja spela på matcherna igen känner jag.
ÅH.
När jag kom hem från Skåne trodde jag att jag skulle ha den tristaste veckan i mannaminne men istället har jag haft så stört kul. Hängt med spanjorer och roliga människor, men i och för sig även tråkiga människor också. Men det har funkat bra.
Just i detta nu läser jag lite kåserier och tänker ÅH jag vill också kunna skriva sådär fängslande att man bara vill läsa mer mer mer men så blev det det här inlägget istället. Äsch då.
Hade en på många sätt magisk fredag som började tidigt med några glas vin till lunchen, något glas till under efter jobbet-jobbet, några fler glas på Bistro Jarl, där jag stod i min nyinköpta skjorta och mina finskor och hetsdrack innan jag sprang till tunnelbanan och vidare till Uppsala. Men man ska fan inte underskatta studenter, speciellt inte såna som har skrivit någon form av tenta märkte jag, herre gud ja på min ära. Jag ville också ha så kul tänkte jag och klev på någon rolig sprit, sen är det lite dimmigt sådär och så vaknade jag på en soffa som jag trodde var någon helt annan stans och tänkte att det var lite märkligt att det var massa tjejer här liksom. Hade tydligen slaggat på toaletten i några timmar, vilket i och för sig (utöver det uppenbara stadiet av tragik) var lite kul eftersom jag varje gång jag gick på toan (det var alltid kö) tänkte att någon dåre lär ju slockna där inne. Äpplet faller inte långt från trädet, nä.
Nästa vecka kommer allt vara som vanligt på jobbet, åh vad trist. Men det är kul med vår, kanske. Lite tror jag men har inte bestämt mig helt. Ska i och för sig på någon form av utbildning också. Är jag verkligen mottaglig för ny information?
Just i detta nu läser jag lite kåserier och tänker ÅH jag vill också kunna skriva sådär fängslande att man bara vill läsa mer mer mer men så blev det det här inlägget istället. Äsch då.
Hade en på många sätt magisk fredag som började tidigt med några glas vin till lunchen, något glas till under efter jobbet-jobbet, några fler glas på Bistro Jarl, där jag stod i min nyinköpta skjorta och mina finskor och hetsdrack innan jag sprang till tunnelbanan och vidare till Uppsala. Men man ska fan inte underskatta studenter, speciellt inte såna som har skrivit någon form av tenta märkte jag, herre gud ja på min ära. Jag ville också ha så kul tänkte jag och klev på någon rolig sprit, sen är det lite dimmigt sådär och så vaknade jag på en soffa som jag trodde var någon helt annan stans och tänkte att det var lite märkligt att det var massa tjejer här liksom. Hade tydligen slaggat på toaletten i några timmar, vilket i och för sig (utöver det uppenbara stadiet av tragik) var lite kul eftersom jag varje gång jag gick på toan (det var alltid kö) tänkte att någon dåre lär ju slockna där inne. Äpplet faller inte långt från trädet, nä.
Nästa vecka kommer allt vara som vanligt på jobbet, åh vad trist. Men det är kul med vår, kanske. Lite tror jag men har inte bestämt mig helt. Ska i och för sig på någon form av utbildning också. Är jag verkligen mottaglig för ny information?
En dufus, en obotlig schabblare, ett pucko
Fy satans fan i helvetes helvete vilken jävla klant jag är. Försökte vara snäll men det gick fan åt helvete. Skit. Könsord. Gah.
Nej det var inte kul att komma hem. Har fått en rolig tidning och den var lite kul. Men annars längtar jag redan bort. Ska jag sitta här i min etta i högdalen tills slutet av juni för att åka bort en långhelg? Och sen komma hem igen och så är allt som vanligt? Ska det vara så? Fyfan.
Känner att jag har värre konflikter med mig själv nu än någonsin tidigare. Vill skrika och smälla i dörrar men det kanske man inte kan göra på sig själv sådär. Men kommer nog göra det ändå tids nog. Fan då. Orkar inte. Jag vet inte vad jag vill. Det som borde vara nytt och spännande är bara nygammal-nytt och ångestframkallande. Är nog varken redo eller tillräckligt modig för det här just nu.
MEN, har haft en alldeles fantastisk vecka annars, i Skåne. Har ätit så fruktansvärt gott och skrattat så många gånger och har kvar så många sådana där ögonblicksminnen som kan få mig att börja garva okontrollerat när som helst. Spelat brädspel och lyckats få minus i slutpoäng, tydligen första gången någon fått det, var lite av en sensation i att vara usel på just det spelet. Nej kan inte klaga på någonting där, kanske att jag hade trampat i hundbajs med löparskorna, det luktade inte så gott.
Nu ska jag åka till jobbet i morgon istället och nej, det vill jag fanimej inte. jag vill inte vara hemma heller, jag vill ingenting tror jag. Kanske byta namn till Lotta och bli 20 år yngre. Men det får man ju inte, nä. Scheisse.
Nej det var inte kul att komma hem. Har fått en rolig tidning och den var lite kul. Men annars längtar jag redan bort. Ska jag sitta här i min etta i högdalen tills slutet av juni för att åka bort en långhelg? Och sen komma hem igen och så är allt som vanligt? Ska det vara så? Fyfan.
Känner att jag har värre konflikter med mig själv nu än någonsin tidigare. Vill skrika och smälla i dörrar men det kanske man inte kan göra på sig själv sådär. Men kommer nog göra det ändå tids nog. Fan då. Orkar inte. Jag vet inte vad jag vill. Det som borde vara nytt och spännande är bara nygammal-nytt och ångestframkallande. Är nog varken redo eller tillräckligt modig för det här just nu.
MEN, har haft en alldeles fantastisk vecka annars, i Skåne. Har ätit så fruktansvärt gott och skrattat så många gånger och har kvar så många sådana där ögonblicksminnen som kan få mig att börja garva okontrollerat när som helst. Spelat brädspel och lyckats få minus i slutpoäng, tydligen första gången någon fått det, var lite av en sensation i att vara usel på just det spelet. Nej kan inte klaga på någonting där, kanske att jag hade trampat i hundbajs med löparskorna, det luktade inte så gott.
Nu ska jag åka till jobbet i morgon istället och nej, det vill jag fanimej inte. jag vill inte vara hemma heller, jag vill ingenting tror jag. Kanske byta namn till Lotta och bli 20 år yngre. Men det får man ju inte, nä. Scheisse.
Då, nu, sen
Har tänkt så många gånger på vad jag ska göra med det lilla kapital jag har sparat. Vill ut och resa, se allting, uppleva, känna, drömma. Samtidigt vill jag så gärna gärna gärna flytta närmre stan. Karlbergsvägen, Kungsholmen, Söder, Gärdet, var som helst. Samtidigt känner jag någonstans att jag aldrig kommer bli nöjd. Nu är jag i ett litet hus i Skåne och har det alldeles, alldeles underbart. För det är inte hemma. Det är borta. Jag skulle kunna vara här två veckor till, jag saknar ingenting. Här får jag se, känna och uppleva. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna trivas i Stockholm. Jag vill alltid vara på väg någonstans. Tågbiljetter dit, flygbiljetter dit, packade väskor, det ständiga urvalet, ta med, lämna eller köpa nytt, men så inser man att det enda man behöver är sig själv.
Jag hade planer på att åka till New York i höst. Nu blir det nog inte så, och jag försökte tänka att nu kan jag lägga pengarna på en lägenhet istället.
Men jag hade nog ändå hellre velat åka dit istället. Hemma är alltid hemma och det är aldrig bra hur man än vänder på det.
Jag hade planer på att åka till New York i höst. Nu blir det nog inte så, och jag försökte tänka att nu kan jag lägga pengarna på en lägenhet istället.
Men jag hade nog ändå hellre velat åka dit istället. Hemma är alltid hemma och det är aldrig bra hur man än vänder på det.
Ja nej men
Oj vad glad jag är att knappt någon läser här, ser det som en liten framgång, tänker att sex miljarder människor minus typ fyra st har riktigt bra smak. Nej förlåt ni som faktiskt orkar med.
Var på 90-årsparty i helgen, på Viksjö golfklubb, bara en sån grej. Hittade en skylt som berättade att hjärtstartare fanns i lokalen, tyckte det var lite kul och tog kort och spred till vänner. Ett antal timmar senare: 90-åringen (min farmor) börjar krampa och förlorar medvetandet. Total panik. Hej hjärtatartaren. Den behövde aldrig användas på plats men däremot fick hon åka ambulans till sjukhuset. Så kan man ju också fira.
Bonusinfo: Jag sa grattis på födelsedagen till farfar av misstag. Den enda som hörde var farmor, som tur var. Det är inte lätt det här med att skilja på de äldre.
Var på 90-årsparty i helgen, på Viksjö golfklubb, bara en sån grej. Hittade en skylt som berättade att hjärtstartare fanns i lokalen, tyckte det var lite kul och tog kort och spred till vänner. Ett antal timmar senare: 90-åringen (min farmor) börjar krampa och förlorar medvetandet. Total panik. Hej hjärtatartaren. Den behövde aldrig användas på plats men däremot fick hon åka ambulans till sjukhuset. Så kan man ju också fira.
Bonusinfo: Jag sa grattis på födelsedagen till farfar av misstag. Den enda som hörde var farmor, som tur var. Det är inte lätt det här med att skilja på de äldre.
Den dåliga trädgårdsmästaren
Jag har ryckt upp några av dom allra finaste blommorna ur min rabatt och slängt iväg. Många fina blommor finns kvar men också mycket ogräs. Och rabatten är inte på långa vägar lika vacker som förut.
Tids nog kanske jag hittar nya blommor att plantera, nästan lika fina som dom förra. Men det kommer aldrig bli lika bra som förut.
En del av mig vill springa till papperskorgen och plocka upp dom kastade blommorna igen. Omsorgsfullt plantera tillbaka dom, klappa om dom, säga förlåt och att allt allting ordnar sig, det blir bra tillslut.
Men förlåt? Nä. Jag ska inte säga förlåt. Innan jag inser det kommer jag aldrig kunna gå vidare. Men där är jag inte på långa vägar.
Tänkte skriva att jag inte har gråtit sen i tisdags. Men nu stämmer det inte längre så jag skippar det.
Tids nog kanske jag hittar nya blommor att plantera, nästan lika fina som dom förra. Men det kommer aldrig bli lika bra som förut.
En del av mig vill springa till papperskorgen och plocka upp dom kastade blommorna igen. Omsorgsfullt plantera tillbaka dom, klappa om dom, säga förlåt och att allt allting ordnar sig, det blir bra tillslut.
Men förlåt? Nä. Jag ska inte säga förlåt. Innan jag inser det kommer jag aldrig kunna gå vidare. Men där är jag inte på långa vägar.
Tänkte skriva att jag inte har gråtit sen i tisdags. Men nu stämmer det inte längre så jag skippar det.
Istället för en låttitel: Ingenting
En efter en. Passera, exit.
Ett år då jag lärde känna mig själv. Bortkastat.
Funderar på om det som ger mening verkligen ger någon mening. Är det värt mödan.
Jag är inte säker. Jag vet ingenting. Jag är rädd för allt. Det här kommer inte bli bra. Jag förstår inte vad som kan bli bra.
Hahahaha. Jag skrattar åt mitt elände. Garvar inombords åt tårarna som har forsat ner för mina kinder sen jag kom hem. Jag höll ut hela dan på jobbet. Hela vägen dit och hela vägen hem. I morgon är jag inte så säker på att det kommer bli lika lätt. Jag vet att det inte kommer gå. Jag känner mig själv så jävla bra. Min magkänsla är knivskarp och har inte svikit mig på hur länge som helst. Jag läser av människor på några få sekunder och vet exakt, inte bara det, jag är expert på att dölja att jag vet. Ibland struntar jag i det Förtränger alla känslor för att det blir enklast så.
Idag var det enkelt men morgondagen kommer bli svår. Sen kommer det bara gå utför. Men jag kan bara skylla på mig själv så min rätt att klaga är förbrukad.
Ett år då jag lärde känna mig själv. Bortkastat.
Funderar på om det som ger mening verkligen ger någon mening. Är det värt mödan.
Jag är inte säker. Jag vet ingenting. Jag är rädd för allt. Det här kommer inte bli bra. Jag förstår inte vad som kan bli bra.
Hahahaha. Jag skrattar åt mitt elände. Garvar inombords åt tårarna som har forsat ner för mina kinder sen jag kom hem. Jag höll ut hela dan på jobbet. Hela vägen dit och hela vägen hem. I morgon är jag inte så säker på att det kommer bli lika lätt. Jag vet att det inte kommer gå. Jag känner mig själv så jävla bra. Min magkänsla är knivskarp och har inte svikit mig på hur länge som helst. Jag läser av människor på några få sekunder och vet exakt, inte bara det, jag är expert på att dölja att jag vet. Ibland struntar jag i det Förtränger alla känslor för att det blir enklast så.
Idag var det enkelt men morgondagen kommer bli svår. Sen kommer det bara gå utför. Men jag kan bara skylla på mig själv så min rätt att klaga är förbrukad.
Mera mera
Du är som jag och det är inte bra
men vi kommer alldeles säkert ha
en rolig resa i rasande takt rakt ner
andra behöver sova en natt
för oss räcker det lätt med en kvart
andra behöver fylla på jämt
vi kör på som om inget har hänt
det är ett handikapp att livet, ivern lusten brinner för starkt
huvudvärk och oanvändbar pornografi
sen ångrar vi på instinkt men säger ingenting
och frukosten i glas är vår nya slentrian
först när spriten börjar verka kan vi slappna av
och plötsligt liknar du ett barn
föräldralös precis som jag
och jag blundar när du fotograferar från din säng
och skålar för vår sentimentala syn på sex
men du bara skrattar högt
och säger att du vet vad vi gör fel
vi måste sova ännu mindre
så vi kan leva mycket mer
och allvarsam, så syskonlik
när du tar min öppna hand i din
men vi kommer alldeles säkert ha
en rolig resa i rasande takt rakt ner
andra behöver sova en natt
för oss räcker det lätt med en kvart
andra behöver fylla på jämt
vi kör på som om inget har hänt
det är ett handikapp att livet, ivern lusten brinner för starkt
huvudvärk och oanvändbar pornografi
sen ångrar vi på instinkt men säger ingenting
och frukosten i glas är vår nya slentrian
först när spriten börjar verka kan vi slappna av
och plötsligt liknar du ett barn
föräldralös precis som jag
och jag blundar när du fotograferar från din säng
och skålar för vår sentimentala syn på sex
men du bara skrattar högt
och säger att du vet vad vi gör fel
vi måste sova ännu mindre
så vi kan leva mycket mer
och allvarsam, så syskonlik
när du tar min öppna hand i din
Goofy
I en knäpp värld. Nånstans tror jag att den här våren kommer bli som den förra, men det går ju inte. Men dra åt helvete vad jag saknar vissa saker från förra våren. Åh sköna förrädiska maj. Men så kommer det ju inte bli i år.
Hoff. Igår fick jag veta att jag inte ska bli socionom. Nähä. Istället ska jag bli journalist. Men det vill jag ju inte? Mr Skrivkramp.
Senaste tiden har jag lyssnat så mycket på Krunegård att det är lite skämmigt. Tänker mig att 13-åriga tjejer skulle skämmas över mig och ba slappna av Johannes, man kan lyssna på annan musik också. Men det är ju så bra.
Tunga moln över vårt semestermål
Vi har båda haft ett hektiskt år
Distans är vår enda chans
Gör en lista över sånt som jag vill ha
och sånt som jag mår dåligt av
Det är mycket som måste bort
Många som måste bort
Många som har missförstått
som tror att det inte syns
Hur deras hungriga ögon tänds
Varje gång pengar nämns
Bästa tiden skymningen
När första stjärnan tänds
När sista solen rinner av
När allt kan vänta en dag till
Lyssnar man rikigt noga
Kan man nästan höra
Hur Stockholms trummor slår ängsligt utan mål
Kejsarens nya kläder
Står högt i kurs i den världen
Där alla apar efter
Korallreven och vintergatan
Över molnen och under ytan
När jag blundar
När jag somnar
Är det dit jag styr
När februaristormen yr
Tomma skal som suktar efter innehåll
Fyller alla dansgolv
Fyller varje webbhotell
Med drömmar om att bli sedd
Tomma skal som suktar efter innehåll
Fyller alla dansgolv
Trycker längs varje vägg
Går ensam hem igen
Mänskligt värme, snälla kom närmre
Mänskligt värme, snälla kom närmre
37 grader celsius är allting som behövs
Ingen tror på Gud
Men alla vill nåt mer
än alkohol och strul
Än ensamhushåll och porr
Än att undvika folk
I snön syns spåren av oss själva
Kvitton vittnar om sena kvällar
När lager på lager är för kallt
När skorna förstörs av salt
I storstadsdjungeln
I landsortsstormen
Finlandsbåten, psykakuten
Rosenbaden, socialen
Mänsklig värme, snälla kom närmre!
Igår var vi hos farsan. Som vanligt fick jag ångest över att det gått så länge som sist. Det är något visst med att gå den lilla sträckan från tunnelbanan längs Hornsbruksgatan och korsa Hornsgatan. Såg att garaget under Högalidsberget har blivit helt klart nu. Annars var det sig likt. Fast inte hemma hos "oss". Farsan har köpt en stor plasmatv, en sån där Philips med färger som lyser mot väggen och anpassar sig efter bilden. Därför hade han också fått möblera om helt i vardagsrummet eftersom den gamla tvn stod "gömd" i en hylla.
Mitt rum var helt urrensat. Istället hade han gjort det till ett skivrum. Alla hyllor med LP-skivor och sånt hade han flyttat in där. Såg rätt coolt ut men det kändes ändå lite jobbigt att se att min säng inte stod där. Har liksom alltid känt att jag velat ha det som alternativ att kunna sova där, typ om jag varit på Strand eller nåt. Men den det skulle ju aldrig hända. Vet inte när jag sov där sist, måste vara förra våren innan jag flyttade helt. Men ändå.
Det var jobbigt att vara där i början men det släppte efter ett tag. Jag hade med mig oxfilé och massa ost och ett riktigt bra rödvin. Sjukt gott. Sen satt vi och snackade vid middagsbordet. Till klockan 05. Vet inte om vi någonsin kört så länge. Men det var så bra surr. Och så fick jag ju veta att jag inte ska bli socionom för det passar tydligen inte mig. Började faktiskt gråta men sen är jag ju en tönt också. Och just då var jag en full tönt dessutom så det kanske går att ursäkta. Men men, alltid något, nu kan jag ju lägga ner den idén. Men journalist tror jag fan inte på.
Hej livet, berätta vad jag ska göra snart. Puss.
Det smakar plast, rök och sprit i din mun
När du pratar verkar du jättedum, och du är alldeles för ung
Men det får duga i natt för båda vet att
Det här betyder ingenting
Fastnar med hjulen i spårvagnsspåren
Framför teven, slickar såren
Norrköping är drogavvänjning
Nej, gud, jag har inte blivit märkvärdig, inte alls
Men farten i mig är värre nu,
hjärnan behöver mer för å ha kul
Dricker te och pratar högt på finska
Jekka är smart och fattar det mesta, så jag testar, hörredu
Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?
Ryggen mot väggen, tittar på sista dansen
På vägen hem lovar jag mig själv igen
att nästa vecka bjuder jag upp nån, vem som helst!
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
KICKEN. Kom nu. Jag är här. Redo att åka var som helst. Flytta var som helst. Göra vad som helst. Hit me.
Hoff. Igår fick jag veta att jag inte ska bli socionom. Nähä. Istället ska jag bli journalist. Men det vill jag ju inte? Mr Skrivkramp.
Senaste tiden har jag lyssnat så mycket på Krunegård att det är lite skämmigt. Tänker mig att 13-åriga tjejer skulle skämmas över mig och ba slappna av Johannes, man kan lyssna på annan musik också. Men det är ju så bra.
Tunga moln över vårt semestermål
Vi har båda haft ett hektiskt år
Distans är vår enda chans
Gör en lista över sånt som jag vill ha
och sånt som jag mår dåligt av
Det är mycket som måste bort
Många som måste bort
Många som har missförstått
som tror att det inte syns
Hur deras hungriga ögon tänds
Varje gång pengar nämns
Bästa tiden skymningen
När första stjärnan tänds
När sista solen rinner av
När allt kan vänta en dag till
Lyssnar man rikigt noga
Kan man nästan höra
Hur Stockholms trummor slår ängsligt utan mål
Kejsarens nya kläder
Står högt i kurs i den världen
Där alla apar efter
Korallreven och vintergatan
Över molnen och under ytan
När jag blundar
När jag somnar
Är det dit jag styr
När februaristormen yr
Tomma skal som suktar efter innehåll
Fyller alla dansgolv
Fyller varje webbhotell
Med drömmar om att bli sedd
Tomma skal som suktar efter innehåll
Fyller alla dansgolv
Trycker längs varje vägg
Går ensam hem igen
Mänskligt värme, snälla kom närmre
Mänskligt värme, snälla kom närmre
37 grader celsius är allting som behövs
Ingen tror på Gud
Men alla vill nåt mer
än alkohol och strul
Än ensamhushåll och porr
Än att undvika folk
I snön syns spåren av oss själva
Kvitton vittnar om sena kvällar
När lager på lager är för kallt
När skorna förstörs av salt
I storstadsdjungeln
I landsortsstormen
Finlandsbåten, psykakuten
Rosenbaden, socialen
Mänsklig värme, snälla kom närmre!
Igår var vi hos farsan. Som vanligt fick jag ångest över att det gått så länge som sist. Det är något visst med att gå den lilla sträckan från tunnelbanan längs Hornsbruksgatan och korsa Hornsgatan. Såg att garaget under Högalidsberget har blivit helt klart nu. Annars var det sig likt. Fast inte hemma hos "oss". Farsan har köpt en stor plasmatv, en sån där Philips med färger som lyser mot väggen och anpassar sig efter bilden. Därför hade han också fått möblera om helt i vardagsrummet eftersom den gamla tvn stod "gömd" i en hylla.
Mitt rum var helt urrensat. Istället hade han gjort det till ett skivrum. Alla hyllor med LP-skivor och sånt hade han flyttat in där. Såg rätt coolt ut men det kändes ändå lite jobbigt att se att min säng inte stod där. Har liksom alltid känt att jag velat ha det som alternativ att kunna sova där, typ om jag varit på Strand eller nåt. Men den det skulle ju aldrig hända. Vet inte när jag sov där sist, måste vara förra våren innan jag flyttade helt. Men ändå.
Det var jobbigt att vara där i början men det släppte efter ett tag. Jag hade med mig oxfilé och massa ost och ett riktigt bra rödvin. Sjukt gott. Sen satt vi och snackade vid middagsbordet. Till klockan 05. Vet inte om vi någonsin kört så länge. Men det var så bra surr. Och så fick jag ju veta att jag inte ska bli socionom för det passar tydligen inte mig. Började faktiskt gråta men sen är jag ju en tönt också. Och just då var jag en full tönt dessutom så det kanske går att ursäkta. Men men, alltid något, nu kan jag ju lägga ner den idén. Men journalist tror jag fan inte på.
Hej livet, berätta vad jag ska göra snart. Puss.
Det smakar plast, rök och sprit i din mun
När du pratar verkar du jättedum, och du är alldeles för ung
Men det får duga i natt för båda vet att
Det här betyder ingenting
Fastnar med hjulen i spårvagnsspåren
Framför teven, slickar såren
Norrköping är drogavvänjning
Nej, gud, jag har inte blivit märkvärdig, inte alls
Men farten i mig är värre nu,
hjärnan behöver mer för å ha kul
Dricker te och pratar högt på finska
Jekka är smart och fattar det mesta, så jag testar, hörredu
Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?
Ryggen mot väggen, tittar på sista dansen
På vägen hem lovar jag mig själv igen
att nästa vecka bjuder jag upp nån, vem som helst!
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
KICKEN. Kom nu. Jag är här. Redo att åka var som helst. Flytta var som helst. Göra vad som helst. Hit me.
Sudda sudda bort din sura min
I onsdags fick jag äntligen nog och gick ned till tvättstugan. Har inte tvättat på evigheter och pallade inte tvätta när jag hade min senaste bokning, och har därför inte bokat upp någon ny tid. När jag kom ner där på onsdagen såg jag att min bokade tid var den 6:e, alltså på tisdagen (fast egentligen en månad innan.) Jahapp. Nästa lediga tid som fanns var en onsdag nästa vecka, utöver torsdag 07-10. Bokade den och konstaterade att nä, underkläderna räcker ju inte tills dess. Hoff.
Torsdag morgon vaknar jag av mig själv. 06:57. Om jag gick ner till tvättstugan? Japp. Tvättade bara underkläderna och två handdukar. De hann inte riktigt bli torra innan jag var tvungen att åka till jobbet så på torsdag kväll fyllde jag samtliga element och sex stolar med blöt tvätt som fått gosa till sig lite i ett gäng timmar.
Vet inte riktigt varför jag skriver om detta extremt ointressanta inslag i livet, ville mest skriva att jag bloggat lite på andra bloggen. Ännu ett försök till att ta upp den igen alltså. Vet inte om det är så värst mer läsvärt än detta dock.
Nu ska jag äta soppa. Hej.
Om jag egentligen tänkte skriva om något helt annat men inte vågar? Ja
Torsdag morgon vaknar jag av mig själv. 06:57. Om jag gick ner till tvättstugan? Japp. Tvättade bara underkläderna och två handdukar. De hann inte riktigt bli torra innan jag var tvungen att åka till jobbet så på torsdag kväll fyllde jag samtliga element och sex stolar med blöt tvätt som fått gosa till sig lite i ett gäng timmar.
Vet inte riktigt varför jag skriver om detta extremt ointressanta inslag i livet, ville mest skriva att jag bloggat lite på andra bloggen. Ännu ett försök till att ta upp den igen alltså. Vet inte om det är så värst mer läsvärt än detta dock.
Nu ska jag äta soppa. Hej.
Om jag egentligen tänkte skriva om något helt annat men inte vågar? Ja
Bank bank bank
Igår gjorde jag magnetröntgen av hjärnan med kontrast. Kan tänka mig att det är jobbigt om man är klaustrofobisk men jag tyckte det var rätt skönt på ett sätt till en början. Mindre skönt, för att inte säga riktigt genomvidrigt, var att sprutan strulade i högerarmen så hon fick sätta den i vänsterhanden istället. Jag hade på mig en slags hjälm med en stor spegel i så att man såg ut hela tiden, enda problemet i det var att jag då såg min hand med den förbannade sprutan och en lång slang i så jag blundade nästintill hela tiden.
Jag låg inne i röret i drygt 45 minuter. I olika etapper så jobbade maskinen och då lät det som fan i olika tonarter, men ljudet verkligen borrade in i huvudet. Det var obligatoriskt att ha på sig hörlurar och lyssna på radio, men när det satte igång att låta hörde man ingenting från radion. Varje gång maskinen satte igång och börja låta så tog det ljudet över allting. Alla tankar koncentrerades till det där bankande ljudet. Allt eftersom kändes det som om det var en varningslampa som lät istället. En varningslampa som skickade ut ångesttankar varje gång den lät. Jag började tänka på mamma och en hel del massa andra saker som är jobbiga och tillslut fick jag verkligen anstränga mig för att inte börja gråta. Det kändes så löjligt för undersökningen i sig var inte ett dugg jobbig egentligen. Det var nånting med bara vetskapen om att jag överhuvudtaget behövde göra undersökningen, att jag var på ett sjukhus, allting blev bara extremt jobbigt tillslut. Jag tycker sjukhus i sig är riktigt obehagliga. En byggnad full av folk som ska dö, som har dödliga sjukdomar, som hostar och har ont, som ligger och åmar sig i korridorer och utanför salar där man själv knallar runt.
När jag var klar kände jag mig ordentligt omtumlad och var dessutom öm i ena handen och andra armen, det känns som om det bara är jag som får såna smärtor av sprutor. Det är samma efter vaccinationer, jag får liksom svårt att röra armen, verkar inte som om andra har samma problem. Att klä på sig var ett projekt i sig och när jag äntligen tagit mig hem la jag mig direkt på sängen. Flera timmar senare valde jag ändå att åka in till stan för att kolla hockeyn men ja, det gav mig bara mer ångest.
Nu är jag på riktigt dåligt humör, vet inte om det har något med våren att göra också. Jag vill inte göra någonting alls och allting känns trist och grått. Jag känner mig lurad.
Jag låg inne i röret i drygt 45 minuter. I olika etapper så jobbade maskinen och då lät det som fan i olika tonarter, men ljudet verkligen borrade in i huvudet. Det var obligatoriskt att ha på sig hörlurar och lyssna på radio, men när det satte igång att låta hörde man ingenting från radion. Varje gång maskinen satte igång och börja låta så tog det ljudet över allting. Alla tankar koncentrerades till det där bankande ljudet. Allt eftersom kändes det som om det var en varningslampa som lät istället. En varningslampa som skickade ut ångesttankar varje gång den lät. Jag började tänka på mamma och en hel del massa andra saker som är jobbiga och tillslut fick jag verkligen anstränga mig för att inte börja gråta. Det kändes så löjligt för undersökningen i sig var inte ett dugg jobbig egentligen. Det var nånting med bara vetskapen om att jag överhuvudtaget behövde göra undersökningen, att jag var på ett sjukhus, allting blev bara extremt jobbigt tillslut. Jag tycker sjukhus i sig är riktigt obehagliga. En byggnad full av folk som ska dö, som har dödliga sjukdomar, som hostar och har ont, som ligger och åmar sig i korridorer och utanför salar där man själv knallar runt.
När jag var klar kände jag mig ordentligt omtumlad och var dessutom öm i ena handen och andra armen, det känns som om det bara är jag som får såna smärtor av sprutor. Det är samma efter vaccinationer, jag får liksom svårt att röra armen, verkar inte som om andra har samma problem. Att klä på sig var ett projekt i sig och när jag äntligen tagit mig hem la jag mig direkt på sängen. Flera timmar senare valde jag ändå att åka in till stan för att kolla hockeyn men ja, det gav mig bara mer ångest.
Nu är jag på riktigt dåligt humör, vet inte om det har något med våren att göra också. Jag vill inte göra någonting alls och allting känns trist och grått. Jag känner mig lurad.
Weight of the world
Känsla just nu: jag orkar inte med mig själv. Jag vill vara fri men fast. Jag vill fly och stanna. Saknar vissa personer mer än andra, OBS ofrivilligt rim.
Men jag vet inte vad jag behöver.
