(vad gott!)

Värsta tiden på året, varje morgon vaknar jag och hoppas att det är mars eller nåt. Annars då?

Jag sviker mig själv, mina ideal, mina mål, mina egna drömmar. Jag skulle ju inte vara kvar i Sthlm idag. Vad hände? Jag förtjänar kanske inte bättre men jag vill ha det bättre. Älskar mina fina vänner men behöver något som gör mig levande på riktigt. Något som går utanför alla mallar och ramar. En klassisk urspårning, fast under en längre tid. Hit me.

HOFF. Nej allt miserabelt fortsätter vara miserabelt konstigt nog. Jag borde ju va glad, har nu hela sex eluttag i min lilla kokvrå, men bara två kökssaker som behöver el. Vet inte varför men när elektrikern ändå var här var det alldeles för lockande för att inte lassa på några extra. Men varför tog jag inget vid teven? Det hade varit mycket smart, men det är ju allt jag inte är.

Har en fungerande lampa i hallen också, eller ja ett fungerande hål för själva lampgrejen man stoppar i var ju trasig trots allt. Hur lång tid kommer det ta för mig att köpa en ny? Det tog ganska exakt sju månader att byta ut felet i taket så man får väl räkna på nångång maj 2012. Då är jag inte ens kvar här. Men skönt ändå. Eller ja. Allra mest är jag nöjd för att det betydde att jag fick sovmorgon i morse. Inte för att jag sov så mycket men det har ju aldrig varit huvudsaken heller.

Igår var jag sugen på lax och köpte en lax men sen visade det sig att det var laxhud på baksidan. Fan fick krupp på att skrapa bort skiten. Sen tänkte jag att man nog inte behövde tillaga fiskfan så jag slet det i småbitar och öste ner i kastullen med pasta i, tillsammans med crème fraice och färsk basilika. Kände mig cool och tuff samtidigt som jag ville slå mig själv när jag stod och duttade i basilika från en jävla planta. Det blev hur som helst skitäckligt, tackar som frågar.

Hade kvar lite lax så idag tänkte jag göra ett nytt försök. Den här gången brynte jag laxen i lite olivolja av finaste sort i stekpannan på låg värme. Återigen, vem tror jag att jag är? Sen hade jag ner den i kastullen med basilikan (igen, alltså) och så öppnade jag nya burken med crème fraice och den var jätterinnig. Jaha kanske bara toppen trodde jag och rörde om med en sked men nä, den var helt och hållet rinnig. Tänkte att det inte är så noga och hade i det i kastrullen och rörde om.

Sen spydde jag i munnen av den vidriga konsistensen och slängde rubbet.

Men annars älskar jag livet, det är så himla härligt och underbart. Men på fredag får jag bli redlös igen, åh vad jag längtar. Har iofs tjuvstartade lite under veckan men bara lite

Har nu insett att jag bara träffar två sorters tjejer när jag är ute, såna som pluggar till socionom och såna som tycker att jag borde göra det. Ah, det alltid lika facinerande livet, alltid i två riktigt tråkiga skalor av grått.

Ja jag tänkte ju sluta skriva här men natten till igår fick jag den stora äran att servera en sallad (oklart varför en sallad) och säga "jag älskar dig mamma" till mamma i en dröm.

Hej hej på dig min lilla mamma.

- What's your greatest fear?
- I ain't scared of nothing. No one, No man, no time. I got 80, 90, 100 years here. I'ma do my thing. I ain't scared of nothing. Everything I've ever been afraid of has already been taken away.

Konstant rastlöshet. Jag kan inte förklara det. Det känns som om världen inte är tillräcklig för mig och mina behov. Jag står inte ut. Jag behöver få utlopp för min rastlöshet, men det når inte ända fram riktigt. 200 km i timmen. Det duger inte.

"..And i wrote my happy songs, every child may joy to hear."
"What's wrong?"
"Nothing, really. I just, you know, i need something stronger."
"If you have a problem, don't hesitate to ask for assistance."
"What's wrong?"
"What's wrong? Nothing.. Really."
"What's wrong?"
"Can you feel this? What is that? Are you now, or have you ever? Hold slowly."
"I need something stronger."
"Take four red capsules. In ten minutes take two more. Help is on the way."
"What's wrong?"
"It's just a matter of how you look at it, that's all."

Jag vet inte vad jag vill men jag vet vart jag vill. Det är nödvändigt.

Idag för ett halvår sedan upplevde jag helvetet. Idag insåg jag att jag fortfarande lever i ett helvete. I fredags var jag inställd på en grym helg, istället blev jag på fredagen påmind om vilken dag som stundade. Det satte liksom prägel på hela helgen. Ångesten var närvarande hela tiden.

Var i minneslunden idag. Jag har fortfarande inte gått dit själv någon gång. Måste lära mig det.

Men mest av allt vill jag bara fly. För det är väl så man gör med jobbiga saker? Typ livet och sånt där. Men man kan fly ifrån allting har jag lärt mig.

Har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet
Har alltid kunnat tappa min skalle till marken
Har alltid varit säker på att jag kan göra fel
Det ger mig trygghet i stanken, bedragen av tanken

Tror du vi kan ropa efter nån av förstånd
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar
Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar

När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
Kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
För vi lever alla med känslan att falla
Och vid tomhetens botten står vi på toppen

Jag ligger i soffan med ett glas vin helt oförstående. Så tråkigt som jag haft ikväll kan jag inte ens minnas när jag senast hade. Klockan går i snigeltakt. Har jag varit så upptagen? Med vafan då? Jag känner mig verkligen helt lost.

Jag har ångest inför morgondagen, helgen och typ resten av sommaren, hösten och allt där efter. Jävla helvete alltså. Jag behöver chilla lite och hoppa ner från min höga häst. Ta tag i situationen igen. Men det är ju så görroligt när man sitter där uppe och tror att man e nåt. Nej, verkligheten är inget för mig. Men det är väl bara att acceptera. Nu: mer vin. Hej på er.

Nu är jag nere på jorden igen. Lite bittrare, lite mer synisk, lite mer överreagerande? Jag vet inte.

Men jag har haft en fin vecka i alla fall.

Jag försöker gå på marken. Men det går inte. För jag är uppe i det blå och vandrar bland molnen. Ni vet?

Ja. Just den känslan ja.

Eller så beror det bara på att jag är full just nu. Men jag tror fan inte det. Men man kan ju aldrig va säker.

Som en påminnelse. Fyra månader. Förlåt mig, mamma. Jag försöker bara leva. Du känner väl igen dig? Vi har allt hört om dina bravader i din ungdom. Jag har i alla fall inte varit internationellt efterlyst för något. Än. Men visst är jag lugnare än vad du var i samma ålder? Men allt blir ju som det blir ibland, det bara händer. Förlåt för i söndags. Familjen kommer alltid först, det måste den göra. Men du kan väl ändå förstå ur min synpunkt? Jag var lycklig då, fast jag visste att det var tillfälligt. Hjälp mig känna lite oftare. Jag ska anstränga mig.

Oj, har det gått en hel vecka sen sist... Har varit på helspänn hela veckan vilket kanske inte är så konstigt. Många duster på jobbet med chefen, vanligtvis så kan man ju hantera den här lilla detaljen att han aldrig någonsin erkänner när han haft fel (eller jo, det hände en gång, då ställde vi oss upp och gav han en applåd...), men nu reagerade jag nästan varje gång och var nära på att bara sticka därifrån vid ett par av tillfällena.

Annars har jag haft fullt upp hela veckan. Kollade fotboll mån & tis, tränade onsdag, tränade & kollade fotboll torsdag, ute fredag, middag och utgång lördag och idag fotboll igen. Veckan som kommer är det enda jag ahar inplanerar tvättstuga, lördag klockan 13. Så nu får jag allt kämpa ihop lite andra aktiviteter...

Middagen igår vad med familjen och vänner till familjen som vi inte sett på ett bra tag, med undantag för begravningen då. Det blev som alltid trevligt. Kvart i sju ringde en granne på och sa åt oss att nu får vi börja bete oss som folk, vi garvade bara och sa åt henne att ringa polisen om det var så. Som om dom skulle bry sig, en lördagskväll... Och det är var innan vi gick lös på Underbergen.

Många timmar senare blev det en något märklig efterfest hos mig med Norrland och sällskap. Detta resulterade i att jag sket i att kolla på när Z sprang minimaran idag, som jag lovat. Skämskudde på mig. Har inte handlat på flera dar eftersom jag knappt varit hemma på kvällarna, så i frukostväg fanns det inte mycket. Vid fyrasnåret hittade jag två kanelbullar och sen köpte jag en pizza. Fick i mig typ hälften. Så det har varit en rätt dekadent period nu, kanske lite väl lång. Men nu har jag ju verkligen chansen att bryta mönstrena och det ska jag jävlarimej göra! Jag vet att jag kan och det behövs nog ingen jätteansträngning. Heja mig och så vidare.

Söndag morgon. Kan det bli sämre? Kan jag gå lägre? Allt är i en dimma. Saknaden kommer i omgångar. Efter hur allt var förut. Men ändå. Jag var inte lycklig för fem månader sen. Men då hade jag nästan allt. Sen dess har jag förlorat det mesta. Men lycka? Vad får man det av? Jag visste inte mycket om livet då. Lyckligt ovetandes. Men ändå tillräckligt.

Jag har inte ätit frukost på hela veckan. Ändå köpte jag bröd igår. För att liksom ha det hemma. Kylen är proppfull av det mesta. På bordet står en stor fruktskål. Med övermogen frukt. I väntan på att slängas typ. Det var det ju värt. Eller hur.

Jag har fått så jävla mycket gratis sista månaderna. Jag är bara ett bortskämt slyngel. Varken mer eller mindre. Jag borde vara glad. Borde hålla käften. Rätta mig in i ledet och kamma mig. Vem fan är jag att ta ton liksom. Men så är väl livet. Mycket vill ha mer. Jag väntar bara på den riktiga kraschen.

Alla borde läsa bloggen En vanlig dag på heroin – livet som sprutnarkoman. Sen fråga om man har problem. Även jag.